Upptäckt om Kepler

Kanske har någon gjort den katastrofala upptäckten innan mig? Men perspektivet, som är någonting grundläggande i det skrivna hantverket, skevar i denna hypade bok! KATASTROF! Jag har precis köpt boken, precis börjat läsa, och vrider mig i soffan av obehag. Såhär får det bara inte gå till. Bonniers sjunker än mer i mina ögon. Kära någon.

Såhär ligger det till.

Boken skrivs i presens. Bara där börjar väl problemen, om det inte är berättat i jagform, vilket det inte är. Vem berättar? Jo, den berättas i presens, tredje person. När en bok berättas i tredje person kan man föreställa sig, att den återberättas av någon som har ”hört historien innan” och återger den. En berättarröst, en allmän berättarröst.
Inledande kapitel berättar Erik, ur hans perspektiv, fast i tredje person. Nästa kapitel berättar Joona, ur hans perspektiv i tredje person och det är här det går åt helvete: Joona ser sig själv utifrån. Hur är det fysiskt möjligt? Och det frågar ändå jag, som kan en del om det här med dimensioner.

För att en bok ska kunna skrivas i presens, måste vi få följa jagets tankar. Det blir jaget som är berättarrösten. När en bok berättas i tredje person, ”återberättas den” kan man säga. Då funkar enligt mig inte presens, inte särskilt tillfredsställande i vart fall. Att dessutom låta perspektivet vila hos någon av karaktärerna och denna beskrivs utifrån med ”Joona ler mjukt och hans ljusgråa ögon blir alldeles isigt klara”, hur vet han att hans ögon blir det? Hur kan han se sig själv? Han sitter i ett mötesrum, där finns inga speglar mig veterligen, inga som nämns i texten! Så fortsätter det. I presens hoppande perspektiv, tredje person, och allt det jag har lärt mig på skrivarkurserna sticker i huden.